Våga spikmatta?

Jag har så svårt att sova!!! Ögonen känns svullna och rödsprängda och jag bor numera i soffan med mitt barn framför bolibompa… Dåligt samvete- check!! Jag har använt min älskade spikmatta, som fungerar ganska bra för att få sova MEN vad läser jag på en av gravidsidorna???? ”Använd inte spikmatta under de första fyra månaderna i graviditeten. Det finns dock inga bevis för att det kan leda till missfall, men använd dig av försiktighetsprincipen.”  Vågar jag fortsätta trots detta??? När jag väntade M sov jag som aldrig förr! Var konstant supertrött och sov tolv timmar + en middagslur om möjligheten fanns. Jag tog för givet att jag skulle hamna där, men det har jag inte gjort den här gången. Inatt sov jag fyra timmar och med två avbrott. Och nu sitter jag här med datorn i knät medan M tittar på Dinosaurietåget.

Funderar starkt på att skita i försiktighetsprincipen så att jag blir en bättre mamma till den jag har. Men vågar jag det?? Jag som redan är så rädd för missfall… Jag vet att OM något händer så kommer jag att anklaga mig själv så till den milda grad! Men vad jag vill sova! Jag vill orka leka och åka på utflykter. Jag vill inte vara en soffpotatis;/ Jag vill vara en bra mamma och sambo…

              

Vad tror ni?? Det står att spikmattan utsöndrar samma ”måbra-/trött hormon” som graviditetshormonerna gör. Kan det vara farligt då?? Dubbel dos liksom…Eller om det bara får upp mig på normalnivå???

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Det där med att berätta för folk…och så lite vikt:(

Jag tycker att det är krångligt det här med att man säger veckan man är I. Jag förstår hela grejen jättebra, MEN man lurar sig själv… Jag är nu i vecka 9+2, alltså i vecka 10. Jag har varit världigt medveten om var jag befinner mig och helst sagt den veckan jag är PÅ, alltså nu skulle jag sagt vecka 9. Tills jag lugnade ner mig. Tills att folk såg på mig att jag var gravid. Innan folk visste. För det gör dom nu. Och det är inte jag som sagt det utan min mamma. För egentligen kan folk få undra, men dom behöver inte veta

Jag är lite irriterad på att hon inte kan ta mina ord på allvar, att jag inte vill berätta för allt och alla pga att jag inte vill känna oron att dom går och tror att jag är gravid om vi får missfall. För risken finns fortfarande. Även om den minskar. Och sedan får hon ”gärna” berätta för folk om jag får missfall, för då är jag ju ledsen…men just det här att behöva sprida ett sådant tråkigt budskap– det vill jag helst slippa.

Men nu då när folk vet så har jag struntat i att dölja magen, och börjat säga vilken vecka jag är I. Åhh, vad jag lurar mig själv! Helt plötsligt har jag trott att jag är i v 10+ nu i några dagar. Så får jag INTE tänka! Blir ju så besviken när jag får dra bort en vecka från dessa få som finns att räkna;) Skärpning på den punkten!

Och skärpning på en punkt till…jag var på mvc i veckan för hälsosamtal, vägde mig, och LJÖG om vikten då jag nästan började att gråta då jag såg den… Jag är 4 kg ifrån vikten när jag födde M. På inskrivningen… Den här gången måste jag vara benhård mot mig själv- får helst inte öka speciellt mycket alls… Det får bli gröt, grönsaker, frukt och knäckebröd, dra ner på allt socker och åtminstone ta lite promenader och cykla korta avstånd istället för att ta bilen. Blir ledsen i ögat när jag tänker på det.

Så det här får nog även bli en viktdagbok för att få det svart på vitt:

82 kg (och det ska jag försöka stå på väääldigt länge nu!!!)

Så håll tummarna för mig nu att jag kan hålla det här!!!! Tack på förhand;)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vecka 8+6

Imorgon går jag in i vecka nio!!! Jag tycker, än så länge, att det är lättare än när jag väntade M. Då var jag så faaaasligt trött- kunde inte hålla ögonen öppna och sov ändå tolv timmarspass utan avbrott, den här gången är jag trött, men ”helt ok trött”, jag mår illa, men ”helt ok illa”, jag har ont i brösten vilket jag inte hade alls när jag väntade storasyster. Jag är grymt sugen på lagad mat den här gången, till skillnad mot förra då jag bara ville ha kalla drycker och yoghurt/fil. Med dom här detaljerna är jag ganska så säker på att det är en liten bror som växer och frodas i min mage, som redan nu är lika stor som i vecka 16 sist- om jag minns rätt??! Jag har inga kläder som kan dölja min mage, men jag tänker som så att det är ingen som vet om jag bara är lite tjock;) Men snart kanske någon vågar fråga- och då tänker jag att jag säger som det är… Än så länge är det våra familjer som vet + två kompispar.

Min oro börjar att släppa lite, jag vet inte såå många som fått missfall i v 9, känns mer vanligt i 5-6… så jag räknar med att vi är fyra i familjen i januari:) Sambon njuter iallafall av att få lagad mat på kvällskvisten, vilket jag aldrig gjort tidigare då jag inte är någon matmänniska- men nu är det suget som tar över;) Jag måste äta sisådär var tredje timma, annars mår jag fruktansvärt illa!!! Så bananerna går åt här hemma, då dom även äts nattetid när jag vaknar av hunger. Ett glas mjölk och en banan senare somnar jag om gott;)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Fosterdiagnostikens vara eller inte vara

Jag och min sambo har diskuterat det här med nupp- och kubb test nu de senaste dagarna. När vi väntade M så ingick inte det i undersökningarna, vilket det gör nu. Men efter lite funderingar fram och tillbaka så har vi kommit överrens om att vi ska göra det här UL v 14 som  man erbjuds att göra. När jag väntade M så tyckte jag att v 14 var jättesent- nästan halva graviditeten… Men nu vet jag ”bättre”. Tio veckor illamående och trötthet är ju ingenting i jämförelse mot vad som komma skall om något faktiskt är fel. Det känns inte rätt mot den blivande storasystern att få ett handikappat syskon, Det kanske låter jättehårt, men det är så det känns. Sedan kan det självklart hända ändå, och då är det bara att göra det bästa av situationen. Jag tvekar inte en sekund att vi inte skulle älska ett handikappat barn lika mycket som vi älskar M, det är inte kärlek det handlar om alls! Men att få välja ett friskt barn tror jag alla gör, om man kan välja. När man redan har ett barn inser man hur mycket man kan älska, och att då se sin lilla trollunge inte må bra, ha ont, inte få bli vuxen och klara sig själv. Att inte få bli förälder om man nu vill det. Att alltid känna en oro, och aldrig känna sig lugn att allt blir bra, tvingas lämna över ansvaret när man inte längre finns. Nej, det känns inte bra.

Vi ser det här ganska nära, hur en nu 19-årig släkting fortfarande är som en tre-åring mentalt. Hur mamman följer med på toaletten, hur hon tolkar pratet, hur trött hon verkar. Vi har även ett annat perspektiv. Våra närmsta vänner fick i v 30 reda på att deras bebis hade ett kromosomfel som gjorde att om det skulle överleva, OM, så skulle h*n överleva ett litet tag- totalt handikappad. Vara ett litet paket. Mamman där önskade då över allt annat att bebisen skulle leva när det kom. Hon ville krama, pussa, lukta och få det här lilla barnet att känna sig älskad av sin mamma. Trots alla ”fel”. Det blev inte så. Han var för sjuk för att klara livet utanför livmodern… Usch, jag gråter bara jag skriver detta… Dom fick lämna BB utan sin bebis och utan mage, stiga innanför hemmets dörr och möta en bäddad vagn som aldrig skulle värmas upp av deras första barn. Istället fick morfar där snickra en vit liten kista. Mostrarna fick ta avsked från det första lilla syskonbarnet. Och våra vänner fick begrava sin första lilla älskling. Hon fick gå tio veckor och veta om detta, men inte veta hur det skulle sluta. Det är att leva i värsta tänkbara mardrömmen. Och jag vill skona mig själv från det. Jag vill skona M från en ledsen mamma. Jag vill skona vårat förhållande mot den prövning det innebär att förlora ett barn. För det är stor skillnad att isåfall få avbryta en graviditet ”så pass tidigt” mot att föda ett sjukt litet syskon. Nu händer ju inte sådant här alltför ofta men vi är medvetna om att det kan hända så därför tvingades vi till en djupare diskussion av vad detta test faktiskt innebär. Det är inte bara ett test där vi får se våran bebis i magen för första gången- för det är ju jättekul! Men man måste ju också vara medveten om vad testet tar reda på… Sedan vet man aldrig hur man känner i en sådan situation, men jag hoppas att jag kan tänka med huvudet och inte med hjärtat i en sådan situation!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Trötthet, illamående och hunger

Igår kom första gråtattacken… Jag var såå trött! Jobbat hela veckan, kvällspigga familjemedlemmar som gör att det aldrig blir tyst rumtomkring mig. Allt snurrar på som vanligt, förutom att jag mår illa konstant, är hungrig det mesta av tiden och är fasansfullt trött. Jag försöker trycka undan allt det här för jag vet att jag inte har något val, det är ju så här livet ser ut nu. Men igår gick det inte, då brast allt, tårarna rann och jag försökte hulkande förklara för sambon hur jag kände det. Han tog dottern och åkte och handlade en stund. Det blev tyst för första gången på länge. Jag satte på tv:n men ångrade mig kort därefter, stängde av och somnade en liten stund!

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Könslöst samhälle

Läser en artikel om ett kanadensiskt par som håller könet på sin 5-månaders hemligt för omvärlden. De har även två syskon till barnet, den ena 5 år och den andre 2 år. Barnen får fritt bestämma hur dom vill vara, en självklarhet för mig. MEN 5-åringen vill ha, enligt föräldrarna, långt hår och flätor. Han får ofta frågor om sitt kön, föräldrarna svara då inte utan låter han svara om han själv vill. I lekparken har detta lett till ”hårda krockar” där barn ifrågasätter hans kön. Vore det inte mer klokt av föräldrarna att svara på ett självklart sätt ”det är en kille.” För en 5-åring spelar det knappast någon roll om den är flicka eller pojke. Det är inte hos barnet värderingen finns.

Och nu till min fundering. Hur rättvist är detta mot sönerna??? Kommer deras barn att växa upp till starka och lyckliga individer när dom hela tiden möts av negativa kommentarer och elaka barn som retas??? Är man en bra förälder om man motgår biologins normer och utsätter sitt barn för sådant här för att ”trotsa samhället”?! Har man inte satt ett pris på sitt barns huvud då- att det är viktigare att förändra världen än att skydda sitt barn mot elakheter???

Jag tycker ändå att dagens föräldrar har det mesta av leksaksutbudet hemma, det finns både dockor, bilar, garage, lego, barnvagnar hemma hos dom flesta. Oavsett kön på barnet. Det handlar väl ändå inte om att sudda ut snippan eller snoppen. Handlar det inte om ett rättvist samhälle där man utgår från individen? Oavsett kön. Det känns väldigt onödigt att försöka få våra barn könslösa!!!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Tummarna är knutna

Som jag skrivit innan så är det relativt vanligt i våran vänkrets att det tar lite tid eller att det tillkommer komplikationer i samband med önskan om barn. Nu i dagarna väntar jag på ett mms på en liten krabat som snart måste plockas ut ur sin mammas mage redan i vecka 30. Mamman upptäckte havandeskapsförgiftning för en vecka sedan och det är så illa så att det nu handlar om dagar/timmar innan bebisen måste komma ut.

Och jag tycker så synd om dom. Dom kommer att missa det här att få åka hem med sin nya bebis och få känna sig som en familj. Dom kommer att få hålla en hand på en 1 kg´s bebis genom en kuvös. Dom kommer inte att få ligga tätt tätt intill sin lill* på ett bra tag, förutom små korta stunder. Dom kommer att få se sin bebis full med slangar. Dom kommer att få ha en annan typ av oro än den som alla nyblivna föräldrar har- dom kommer att få fundera på allvar hur livet kommer att utvecklas för just deras lilla älskling. 

Tänk vad snabbt livet kan ändra sig. Förra helgen satt vi och pratade sommarbebis, namn och trötthet tillsammans. Vi pratade om att det tagit så lång tid för oss den här gången. Att man aldrig vet hur livet kommer att  te sig. Vi pratade om ödet och förutbestämda vägar genom livet. Att man ska vara glad för att man inte vet vad som komma skall. Nu ligger hon orolig på sjukhuset.

Jag håller alla tummar jag kan för att det kommer att bli bra för den fina lilla familjen!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar